Traditionell flätning (Foto: Anne Erkkilä)

I Portugal har man hittat över 17 000 år gamla hällristningar av hästar. Där red de hästar redan för 6000 år sedan. När araberna kom till den Iberiska halvön (Spanien och Portugal) på 400-talet var de redan väldigt utvecklade i sin ridkonst och hästhållning.

Under den närmare 800 år långa ockupationen av Spanien hade det arabiska fullblodet stort inflytande på de iberiska hästarna. Araberna tyckte att de iberiska hästarna var de bästa de kunde hitta och spred det vidare i hela Europa. Många civilisationer ville då ha de iberiska hingstarna till sina ston. De iberiska hästarna blev också populära som konungahästar.

Under barockepoken var de iberiska hästarna och deras dressyr väldigt berömda. Fram till 1700-talet var den spanska PRE (andalusiern) och den portugisiska lusitanon samma ras. Men då en fransk kung gifte sig med en spansk prinsessa och förbjöds tjurfäktningen i Spanien så började aveln gå åt olika håll. PRE hästarna avlades mer för uppvisning och rasen utvecklades därmed annorlunda. Men lusitanon fortsatte avlas för strid och fick andra egenskaper än PRE. Tjurfäktningen uppkom i fredstider för att träna hästarnas mod, smidighet och samarbets vilja. Lusitanon har idag behållit sina fysiska och mentala egenskaper som krävdes för strid.

Numera är lusitanon väldigt populär som dressyrhäst med sin lätthet för skolorna och samling. Den är mycket modig och har haft stora framgångar i hoppning och även som körhäst. Det individuellt vinnande ekipage i fyrspann VM Ascheen 2006, var det belgiska ekipaget med sina lusitanos. Lusitanon framträder mer och mer på dressyrbanorna med sina eleganta, smidiga och rumsliga rörelser. Känd här i Sverige är dressyrryttarinnan Charlotte Haid Bondergaard med sin Roberto de Frettes. En av engelska hoppryttaren John Whittakers mest framgångsrika hästar var lusitanon Novilheiro (topp 20 i världen under 80-talet).